Jag väntade…

Strax efter midnatt såg jag – med alltför dimmiga ögon – min far i fin hatt, med cigarretten i mungipan och allvar i blicken, komma fram till mig och sträcka ut sin hand med en gest som inte gick att ta miste på.

Den natten i hans famn, tog jag mina allra första tangosteg.

Åh, vad jag hatade honom och musiken och dansen.

Jag är fyrtioåtta år när jag kliver in i tangolokalen i Malmö. Har just parkerat min cykel utanför och tidigare på dan köpt Timbuktus senaste CD. Full av förtröstan – inför kvällen och livet – har jag klätt mig i lagom stora byxor och tagit på mig lagom högklackade skor och satt mig på en stol i väntan på att bli uppbjuden av de tangueros – i varierande åldrar – som också tagit sig dit. Just då vill jag inget hellre och de är många!

Jag väntar…

Strax före midnatt återser jag – med alltför dimmiga ögon – min far i fin hatt, med Nicorette inhalator i mungipan och allvar i blicken, komma fram till mig och sträcka ut sin hand med en gest som inte går att ta miste på.

En sån natt i hans famn, fäller jag en tangotår.

Åh, vad jag älskar honom! Långt efter hans död älskar jag även musiken och dansen.

Maya Wiehe.

Malmö den 1 juni 2005 ,